Helgen som inte blev vad den skulle ...

Trodde att detta skulle bli min sista arbetshelg innan visumbytet. Ganska segt när jag på Fredag eftermiddag en halvtimme innan jag ska åka blir uppring och satt på "on call". Tycker det är lite märkligt men vet att när vi har lite patienter så brukar någon av personalen vara hemma "on call", och jag har lyckats snirkla mig ur detta så tänkte att det var min tur.

Under kvällen pratades ett meddelande in på min mobil och jag var även "on call" på Lördagen. Dvs att mellan klockan 15 och 19 ska jag vara nära en telefon och redo att åka in och jobba om det behövs. Började fundera på om jag utsattes för detta bara för att det var bäst före datum på mitt arbetsvisum. ?!
I morse ringde jag jobbet för att kolla om jag skulle få jobba eller inte, fick av sekreteraren höra att jag var bortagen från schemat ?!
Blev ganska sur och besviken men antog att de var lite förvirrade över situationen och inte vågade låta mig jobba, inget jag kunde göra något åt. Var inställd på att jobba helgen även om jag visste att det skulle bli tungt. Att lämna ett jobb som man älskar är inte direkt lätt. Det är en sak om man självvalt går vidare till ett annat jobb eller andra utmaningar, men att tvingas sluta suger så jäkla fett. Faktum är att det suger så mycket så jag har låtit bli att berätta för mina arbetskamrater att jag ska sluta, är rädd att det ska bli för känslomässigt att behöva berätta. Plus att varje gång jag behöver berätta så sätter jag mig i ett negativt känslotillstånd som bara gör så jäkla ont. Och dessutom har jag beslutat att detta är inget som ska ältas och fokuseras på ... Inget jag kommer nämna om jag inte absolut måste. Faktum är att JAG VET att detta kommer att lösa sig ganska snart och jag vägrar lägga ner energi på att tycka synd om mig själv och deppa. Speciellt när det inte behövs eftersom jag snart kommer att vara tillbaka - skulle det mot all förmodan skita sig, - först då kan jag möjligtvis ge mig lite tillstånd att deppa, eller i alla fall sörja drömjobbet:) Men just nu är allt negativt tänkande bara slöseri av tid och energi.
Men sen fick jag ett samtal från en kollega som beklagade att det verkade ha blivit missförstånd om jag skulle ha jobbat eller inte och att hon var ledsen över min situation  och skulle sakna mig och hoppas att jag snart skulle komma tillbaka. Usch, då blev det känslosamt igen. Men faktum är att det bara dumt att deppa över ett par månaders "semester" :) Så istället ska jag ta tillvara på dessa månader och leva livet, för det blir verkligen vad man gör det till :)