Okay så här är det. Det här med att vara hemmafru är svårare än vad jag föreställt mig. Min bild var att det skulle bli en ytterst kortvarig pause där jag skulle ta tillvara på tiden och göra allt jag inte hade hunnit med. (Eller faktum var att det in i det längsta såg ut att lösa sig, vilket det ändå inte gjorde.) Jag skulle läsa, träna, renovera möbler, umgås med folk och odla nya intressen. Jag skulle vara hemma någon månad och sen tillbaka till mitt drömjobb.
Verkligheten blev helt annorlunda. Jag var nog inte alls berädd på hur tomt och tråkigt allt skulle kännas. Hur rastlös och apatisk jag skulle känna mig. Eller först blev jag bara stressad och överväldigad ... sen kom apatin. Det känns som jag har blivit snuvad på något fint och fantastiskt ... Som att det inte alls var meningen att jag skulle bli hemmafru, igen .... som att det blivit något fel någonstans och jag bara väntar på att det ska rätta till sig så jag kan gå tillbaka och jobba igen.
Sanningen är att det kan komma att ordna sig, men förmodligen inte så fort som jag tror och hoppas (det är ju USA vi pratar om.) Och när det väl ordnar sig finns inga garantier att mitt jobb finns kvar även om jag vill tillbaka och de vill ha mig tillbaka, och jag vet att såsmåningom blir det bra, på ett eller annat sätt. Just nu är jag bara så snuvad på konfekten ... och jag måste ta mig vidare. Det blev inte som jag tänkt mig denna gång heller. Efter allt jobb med att få över papper, fixa ssk licens, ta ett skitjobb i ett år, och sen äntligen få drömjobbet, ... för att sedan bli av med drömjobbet, och inte ha rätt att arbeta alls så får jag faktiskt jobba lite på att inte bli bitter, känner hur känslan ligger där runt hörnet, men än har den inte greppat tag i mig ;)
Jag funderar lite om det kan vara så att det ligger någon lärdom bakom allt detta trassel och väntar på mig ;) Om det nu finns en mening med allt som sker?!
Jag har alltid varit dålig på att känna efter vad jag vill göra, att ta beslut - att bestämma mig för något. Alltid detta velande, "om jag gör det här, kanske det där är ännu bättre,,, ", "bättre att inte göra så mycket alls, utifall jag gör fel val" . Vad vill jag egentlig? Vilka är mina drömmar? ... att våga göra något, at känna efter ... :) Kanske är det det som är meningen... att jag helt enkelt ska utveckla andra sidor hos mig själv, ta tag i livet helt enkelt .... jag menar livet består av så mycket annat än att arbeta ;) ... eller så har jag bara läst för mycket flummig litteratur och blivit knäpp av att vistas för mycket i mitt eget sällskap sista tiden hahaha ;)
Men en sak som är säker är att det är bättre att vara tacksam över att jag faktiskt fått chansen att pröva på sjuksköterske jobb i USA, och dessutom klarat det riktigt bra (även om första tiden var tuff), än att gå och irritera sig över att jag inte har något jobb just nu. Och om man tittar på hur allting ändå ordnade sig med pappersarbete, ssk licens, jobb ... så finns det ju en riktigt god chans att saker kan fortsätta ordna sig :)
Skickar en stooor kram till dig vannen!! Jag vet hur det kanns, och aven om det sjalvklart alltid finns en mening med allt sa ar det lov att kanna sig less, besviken och bitter. Battre att slappa fram dom kanslorna an att lossas att allt ar bra. Efter att man erkant for sig sjalv hur man egentligen kanner sig kan man ga vidare och se pa mojligheterna. Men alltid tillat dig att kanna det du kanner!!! KRAM!!
SvaraRaderaTack!! Ja, du har helt rätt i att släppa fram känslorna innan man kan gå vidare. Känner mig som sagt mest snopen och lite handlingsförlamad just nu ... Var nog inte riktigt berädd på hur det skulle bli ... men som sagt, finns forfarande alla möjligheter i världen att göra något bra av det här också. Måste bara komm apå hur :) KRAM
SvaraRaderaMen gumman! Blir ledsen av att du vantrivs så. Efter denna helgen kan jag luncha/kvällsdejta igen, och snart kommer du inte ha tid att tänka på hemmafrulivet utan ha fullt upp med att jobba med filmproduktionen! Vem vet, kanske kommer du också bli biten av den passionen som råder on set och hittar ett nytt intresse :) MEN tills dess - bryt ihop och kom igen, enda som hjälper!
SvaraRaderaHaha, nää, jag tänker inte bryta ihop, så illa är det inte :) Jag var bara lite naiv som inte fattade vad det skulle innebära att gå från att jobba till att plötsligt inte ha något jobb eller möjlighet till att jobba alls (betalt jobb). Trodde omställningen skulle vara lättare, vad jag nu grundade det på .... ;) Kram
SvaraRaderaDet där med att det inte blev som man tänkt sig...Det är nästan det värsta tycker jag, i alla fall när det är i en negativ bemärkelse. Och i en sådan här situation, när det känns som man offrat en hel del ( i alla fall för mig, jag har lämnat familj, vänner och en fastanställning på ett jobb jag älskade ) så känns motgångar extra hårda.
SvaraRaderaJag känner i allt du skriver om, och jag har så lätt för att se det mörkaste av det mörkaste i sådana situationer för mig egen del. MEN när jag tyck synd om mig tillräckligt är jag väl medveten om att det kommer att ordna sig. På ett eller annat sätt, det bara är så :) Även om det inte alltid blir som man tänkt sig. Och kanske är det just det, hur man hanterar den biten som är viktigast. Något jag önskar att någon hade svar på för jag kan är inget bra på det!
I alla fall, jag vet hur är det och det är nog bara att rida ut stormen för att sedan se ljuset i tunneln :)
STOR KRAM!
Kim, jag förstår verkligen att du gett upp massor, och att motgångarna därför blir hårda. Hoppas verkligen att det reder upp sig på bästa sätt!! Och jag tror helt enkelt att att precis som du är inne på handlar om hur man hanterar allt...
RaderaKan bara säga hur det är för min del ,,, och just nu var jag så fokuserad på att gå tilbaka till mitt jobb så snart som möjligt och kände bara en stor irritation över allt som fördröjer ... och så länge jag har det fokuset så tror jag inte jag kan fokusera på annat. Jag måste helt enkelt mentalt släppa mitt gamla jobb och mitt tankesätt. Om det är meningen att jag ska jobba där så kommer det lösa sig, annars blir det något annat. Men jag kan inte gå omkring med den känslan och stressen för då finns det inte plats för något nytt... hahaha, låter flummigt. Måste helt enkelt acceptera och sedan släppa känslan att jag blivit snuvad på något. Jag tror bara att jag fokuserade så hårt på något så jag inte såg att verkligeheten var annorlunda:)
Tror att det ordnar sig om jag bara tänker om lite, och som vi redan konstaterat, man kan inte vara på topp jämt! KRAM och tack för att du bryr dig!
Tror det var bra att du fick (skriva av dig) det liksom lyfter på slutet
SvaraRaderaHehehe, ja, att skriva av sig hjälper faktiskt väldigt mycket, lätt att glömma det ibalnd :) Låter nog lite värre än vad det är... Att vara deprimerad ligger inte för mig, har mest varit trött och förvirrad ... Men tror att det kan börja ljusna, ... eller lyfta hahaha, hoppas jag :)
RaderaÅh fu så tråkigt att höra att det har blivit en massa strul. Jag hoppas verkligen att allt löser sig för dig. En gång när jag var hemma, arbetslös och helt apatiskt så sa en vän till mig att jag borde njuta för att det kommer inte vara så här mycket längre även pm det kan vara svårt att se. Så klart hade hon rätt och när jag väl började jobba igen så saknade jag faktiskt mina tomma dagar som ändå var mina :). Många kramar till dig!
SvaraRaderaSkulle väl inte säga att det strular, det var jag som inte var berädd på hur det verkligen skulle bli att vara hemma igen,,, jag var oförberädd helt enkelt. Och väldigt folkuserad på att bara få tiden att gå och komma tillbaka till jobbet ,,,, inser att jag istället borde njuta här och nu, och det kan ta mer tid än jag tror att fixa arbetstillstånd.
RaderaHahaha, ja, jag vet precis vad du menar ,,, när man inte har ett jobb så är det vad man mest vill ha, sen när man jobbar önskar man att man hade mer tid att vara hemma på :) Och det är som du säger, man förlorar ingenting på att njuta av dem.
KRAM